BLIR MAN NÅGONSIN REDO?
Det är den stora frågan.. Blir man någonsin redo, redo för att ta hand om en annan människa? Den senaste tiden har mina tankar gått på högvarv och jag har sagt "jag vill nog inte ha barn" typ en miljon gånger till Petter. Han som är den lugnare typen av oss två kontrar alltid med att jag visst vill ha barn, att jag bara är rädd för att det är så nära nu!
Och ja, jag tror honom! Det har nog faktiskt med rädsla att göra. Jag har alltid velat ha barn, alltid! Men nu är jag rädd, om bara några veckor är vår son här hos oss. Det skrämmer mig.. Är jag redo? Nej, verkligen inte. Inte helt redo i alla fall. Men jag är nog ändå så redo som jag kan vara. Men hela grejen med att veta att vi från och med om några veckor är föräldrar, att vi om några veckor ska börja forma en människa, lära ett barn bra värderingar.. Det är så jävla läskigt!!! Men det ska bli så jävla kul också. Gud så jag längtar efter lilla L!!
