OPERATIONSDAGEN
Jag har inte skrivit ut något om Ludwigs operation, om den dagen. Så tänkte att jag faktiskt ska dela med mig om mina tankar och känslor under den dagen!
Vi skulle vara på avdelningen vid halv åtta på morgonen för att få vara med att tvätta Ludwig, se till att vi skulle hinna mysa med honom och helt enkelt bara vara med honom. Där och då tänkte man inte så jättemycket. När klockan närmade sig tio så kom narkosläkaren och operationssalen var redo. Då började jag gråta, då blev det så verkligt! Och tanken på vår mysiga morgon tillsammans var som bortblåst och tanken på att det kunde varit sista gången vi fick krama om vår son kom istället.
Vi gick upp mot operation och narkosläkaren gick igenom hur allt skulle gå till innan han tog med sig Ludwig och gick. Jag grät floder, jag var så jävla rädd!
Vi fick gå ner för att träffa en kurator och prata lite, det var skönt men jag har ingen aning om vad vi pratade om. Mina tankar var liksom inte alls där.
Under dagen försökte jag och Petter göra saker för att få tiden att gå och tankarna att hamna någon annanstans. Vi åkte till triumfglass, vi pratade, skrattade och jag grät. Flera gånger under dagen sa jag bara ”tänk om han int överlever” och Petter sa bara ”klart han gör, han är vår starka lilla kille”. Hur mycket jag än ville tro honom så gick det inte.
Vi åkte till Petters föräldrar där vi åt mat, tittade på film, spelade spel och bara umgicks. Klockan tickade på, vi visste att operationen inte skulle vara klar fören framåt kvällen. Men när klockan blev efter sju så blev jag stressad.. Det var ju kväll nu, varför ringer dom inte?!
När klockan var nio sa Petters mamma att vi skulle ringa och höra hur det gick, men vi bestämde att vi väntar.
Strax efter nio ringer min telefon, jag bara stirrar på den och ger den till Petter som går iväg. Jag sätter mig i köket och tårarna rinner. Tiden står helt stilla, det kändes som att Petter var borta en evighet.
Jag hör att han lägger på och så kommer han in i köket, stirrar på mig och tårarna rinner ner för hans kinder.. Min tanke var bara att vår son var död. Petter får tillslut fram ”allt har gått bra”! Då bröt jag ihop totalt! Det kändes som att ett ton släppte från min axlar.
Vi åkte hem till Ronald och väntade på att BIVA skulle ringa och säga att vi kunde komma. Vid elva var det dags, vi fick äntligen komma upp till vår son.
Att se honom ligga där, med alla slangar, maskiner, mediciner, plåster osv. Det var det finaste jag sett, läskigt var det. Det såg otäckt ut, men det var så vi visste att vi skulle få ta med oss vår son hem!
