NÄR MAN TAPPAR ALLT, UTOM DET MAN BEHÖVER TAPPA..

Jag skrev ett inlägg för några veckor sedan om att jag träffat diabetessköterskan & hur jäkla taggad jag var på att ta tag i mig själv och min hälsa..Allt gick skitbra i början, jag åt superbra, mitt blodsocker låg jättefint och jag rörde på mig lite mer än vanligt. Sen kom Göteborgsresan och där någonstans efter vägen tappade jag allt. Jag tappade orken, jag tappade tålamodet och framförallt så tappade jag all motivation. 

 

Hur ska man då hitta motivationen igen? Hur ska jag få det där "go-et" igen?

 

Jag har ju inga svar på det själv. Jag vet att det inte fungerar att tvinga mig själv att träna, att äta nyttigt.. För jag vet ju att jag bara faller tillbaka till alla dåliga vanor igen då. Samtidigt som jag vet hur farligt allt socker är för mig, jag vet ju att jag kan bli riktigt sjuk av att äta som jag gör! Det om något borde ju få igång motivationen igen, men nej..

 

Det enda jag vet & det enda jag verkligen vill är att hitta tillbaka till att tycka att det är kul, att tycka att det är kul att laga den där mer hälsosamma maten, att tycka att det är godare att äta frukt&grönsaker istället för en jävla massa godis, att tycka att det är kul att träna! För jag vet ju hur bra jag faktiskt mår när jag väl är i det. Det finns ju tyvärr inga genvägar och jag är helt ärligt livrädd för vad mina värden kommer visa nästa gång. För mitt mål har hela tiden varit att få ner mitt långtidssocker, men det är jag nästan hundra på att jag inte fått. Är dock mer rädd för att det ska ha blivit högre..

Nej, jag måste helt enkelt bara försöka få mig själv att förstå att jag förstör min kropp, att jag verkligen borde kämpa för min skull, för Petters skull men framförallt för Ludwigs skull. Jag vill ju verkligen inte behöva dö ifrån mitt barn pågrund av att jag inte kämpar tillräckligt hårt!