NÄR MAN TÄNKER FÖR MYCKET
Igår hade jag väldigt svårt att somna, jag börjar grubbla & tänka på tok för mycket när jag är ensam alltså..
Jag är så jävla arg på livet, så arg över allt det jag missade när Ludwig föddes! Jag blir så avundsjuk på alla föräldrar som får den där underbara stunden, den när man får upp sin efterlängtade bebis på bröstet, den känslan när man får prova amma första gången! Jag blir avundsjuk på alla som får ligga på BB tillsammans som familj & bara njuta av de där första timmarna tillsammans. Jag är så arg över att jag missade alla dom små stunderna. Jag är arg över att jag fick se, inte hålla utan SE min nyfödda son i ungefär tre minuter för att sedan behöva vänta i nästan 18 timmar för att ens få hålla i honom.
Sen blir jag ledsen, orolig och rädd! Vi har haft sån oerhörd tur med Ludwig! Trots hans operation och trots att han fortfarande har hjärtfel så är han så pigg, han mår så bra och jag bara njuter av det. Men då kommer den där oron, när kommer dom behöva åtgärda hans fel? Hur kommer dom att göra? Kommer han att klara sig? Jag är så rädd, verkligen livrädd över att förlora honom.
Jag vet innerst inne att jag inte bör tänka såhär, men när tankarna väl kommer så är det så fruktansvärt svårt att slå bort dom. Hur mycket jag än försöker att tänka på annat så bara ligger det kvar & bubblar. Känner mig så hemsk, så hemsk som får dessa tankar när världens finaste lilla kille ligger och sover så gott brevid mig.
Jag vet att jag ska vara glad över att vi har barn, (fick en kommentar efter Ludwigs operation som än idag gör mig så arg & ledsen), för jag vet att det är många som aldrig får chansen att skaffa barn. Och glad, det är jag verkligen! Jag är helt överlycklig över att vi sitter här med världens underbaraste unge. Samtidigt kan jag verkligen inte låta bli att bara bli så jävla arg, varför skulle detta drabba just oss?!
