"ORD KAN VERKLIGEN SÅRA"

Ibland får man höra ord, ibland får man läsa ord.. Ibland kan dessa orden sätta djupa spår. Ibland kan man bli väldigt lycklig, ibland kan man bli väldigt sårad. Jag kommer skriva om en sak idag, en sak som sårade mig något fruktansvärt mycket.
 
När vi var i Göteborg, veckorna innan Ludwig föddes så var det väldigt tufft psykiskt. Vi spenderade en stor del av den tiden på Antenantalavdelningen, en avdelning där vi gjorde CTG, ultraljud för att kolla flödet i navelsträngen, där dom stack mig nästan varje dag för att hålla koll på min havandeskapsförgiftning. Vi satt i det väntrummet flera timmar varje dag, och vi satt och satt och satt. Timmarna gick långsamt och man var väldigt trött.
 
Jag skrev ett inlägg i min blogg en av dessa dagar efter att ha suttit bredvid en kvinna som suttit där i ungefär tio minuter. Hon suckade, stönade och klagade hela tiden över att det tog sån tid innan det blev hennes tur. Det var jättejobbigt att lyssna på henne, för jag hade inget val än att höra på detta. Efter det inlägget fick jag en kommentar som gjorde att jag tog bort inlägget igen, för den kommentaren var så fruktansvärt sårande..
 
 
När jag läste denna kommentar blev jag knäckt. Denna personen, vem det nu än var (eftersom denne inte vågade skriva ut sitt namn), ansåg att dom som inte kan bli gravida är äckligt jävla trötta på mig eftersom jag klagar. Denna person ansåg att jag beskyllde vår älskade, oskyldiga och ofödde son för situationen vi var i. Att personen sen har mage att avsluta sin kommentar med ett "kram och krya på er, lycka till med allt" kan jag inte förstå. Skulle det bli bättre efter det andra denne skrivit?!
 
Jag använder min blogg som ett sätt att få utlopp för mina tankar och känslor, det finns inget tvång för någon att läsa. Känner man att man blir äckligt jävla trött på hur jag känner så finns ju faktiskt valet att inte läsa. Jag hade som sagt inget val än att lyssna när personer som kom in i väntrummet blev arga, stressade och frustrerade när dom fått vänta i en kvart när vi setat där i tre-fyra timmar och väntat. Det var en jäkligt jobbig period, en period där vi var långt hemifrån, vi fick inte träffa våra djur, vi fick inte sova i vår egen säng, vi fick inte chansen att träffa min familj eller vänner och allt vi kunde göra var att vänta.. Men det var ingenting som jag beskyllde Ludwig för, vi var ju där av en anledning och jag skulle göra om det hundra gånger till!!
 
Men ibland blir man knäckt, ibland behöver man få ur sig det man tänker och känner. Men att då få denna respons, det är någonting jag haft svårt att släppa även om det är mer än ett halvår sedan. För som sagt, ord kan sätta djupa spår oavsett om det är ord man får höra eller ord man får läsa. Ord kan verkligen såra!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Ida Norrman, 25 år

Fru till Petter & mamma till Ludwig. Skriver om det som faller sig in för stunden, mycket om familjelivet, inredning, sjukhusbesök, renovering och personliga tankar. Förhoppningsvis finns det något att läsa för dom flesta!

Välkomna!
RSS 2.0