"KOMMER MITT BARN ATT ÖVERLEVA?"

Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva, bara att jag behöver skriva.. Jag vet egentligen ingenting om kommande resa till Göteborg, men jag vet att jag är livrädd.
 
Kommer det bli en ny operation eller kommer dom kunna lösa det med en ballongsprägning? Det vet vi inte, det enda vi vet är att kirurgteamet ska samlas och gå igenom Ludwigs fall och sen hör dom av sig. Men vad kommer dom att säga till oss? Vad kommer domen att bli? Det är så hemskt att vara så ovetande, samtidigt som jag vet att man inte ska dra några förhastade slutsatser. Men jag är så innerligt jävla rädd för att det kommer att behövas en ny operation, att vi kommer behöva gå igenom den där hemska dagen en gång till. Jag vill verkligen inte det!
 
När vi äntligen kunde släppa allt vi gått igenom så blev det som en käftsmäll när vi behövde åka tillbaka till Göteborg igen. En riktigt hård käftsmäll, en sån där som inte bara lämnar ett märke på kroppen, utan en smäll som tränger sig in hela vägen till hjärtat där den stannar. Den stannar där och börjar sakta, sakta ha sönder mitt hjärta. Men som sagt, inga förhastade slutsatser..
 
Men hur gör man då? Hur gör man för att släppa alla dessa tankar? Jag vet att vår son är så fruktansvärt stark och att han klarar allt. Men jag känner mig ändå så liten, så liten och hjälplös. Ingen förälder ska behöva gå igenom en dag där ens enda tanke är "kommer mitt barn att överleva?", ingen förälder ska behöva oroa sig över att kanske få komma hem utan sitt barn. Vi har varit med om det en gång, tänk om det blir så en gång till? Klarar man det? Orkar man det? Samtidigt har man inget val än att orka, orka och se glad ut. För alla tårar som rinner gör inte saken bättre, alla sömnlösa nätter får inte problemen att försvinna. Det gäller bara att kämpa, att kämpa och vara stark. Det gäller framförallt att vara positivt inställda för vår sons skull. Jag vet ju att dom i Göteborg är bäst på det dom gör, jag vet ju att dom räddat honom en gång och att dom kommer göra precis det som är bäst för honom. Jag vet, men ändå har jag så svårt att förstå.. Varför händer detta oss, varför måste vi behöva gå igenom detta? Så många frågor, så få svar.
 
Det värsta är nog den här väntan, att inte ha en susning om när dom kommer ringa och ge ett besked, att inte veta om det beskedet vi får kommer vara bra eller dåligt. En lång jävla väntan..
 
 En otäck bild, men ändå en av de mildaste bilderna vi har. En bild som jag absolut inte vill behöva uppleva en gång till. En av de finaste bilderna som finns, för denna bilden visar att vår son överlevde!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Ida Norrman, 25 år

Fru till Petter & mamma till Ludwig. Skriver om det som faller sig in för stunden, mycket om familjelivet, inredning, sjukhusbesök, renovering och personliga tankar. Förhoppningsvis finns det något att läsa för dom flesta!

Välkomna!
RSS 2.0