REDAN OM ÅTTA VECKOR?!

I tisdags när vi var på ultraljudet med Ludwig frågade hans läkare om vi hört någonting från Göteborg. Nej svarade jag och hon berättade att hon inte heller hört någonting. Sen sa hon att hon kunde kolla om hon kunde läsa någonting, det kunde hon!
 
Vad hon kunde läsa och som hon förstod det så tänker dom prova att göra en kateterisering, alltså kolla om dom kan göra en ballongsprägning!! Ni förstår nog inte lättnaden när hon berättade detta. Sen sa hon även att man aldrig kan garantera att det funkar och att dom då får planera in andra åtgärder! Men än så länge känns det helt underbart att veta att dom inte ska öppna upp honom igen, än i alla fall! Sen berättade hon även att dom skrivit att det är dags inom åtta veckor?! Det gjorde mig stressad, åtta veckor redan? Vi var ju inställda på fyra till sex månader. Men samtidigt känns det skönt om dom kan göra det så fort som möjligt så vi får fortsätta njuta av livet sen.
 
Så ja, det känns väldigt bra. Dock väntar vi på att få höra från Göteborg också så vi verkligen får det svart på vitt att det är såhär deras plan ser ut. Sen har man ju självklart lite frågor om vistelsen där nere och så vidare. Men vi fick som vi ville, vi fick precis det svaret vi hade hoppats på och det gör att lite av stressen och ångesten faktiskt släpper.
 
Tänk vad man ska behöva gå igenom ibland alltså. Tänk att man är i en sån sits där ingen i ens närhet ens kan föreställa sig vad det är som händer, vilket är skönt att dom inte kan! För som jag skrivit en gång tidigare, skulle någon i min närhet förstå så skulle det betyda att dom gått igenom samma sak, vilket jag inte önskar någon!!
 
Men ibland bara önskar man att alla kunde inse att vi faktiskt varit med om något fruktansvärt traumatiskt, att vi faktiskt kunde ha förlorat vårat barn. För ibland känns det som att det blir bortglömt bara för att han faktiskt klarade sin operation. Ibland önskar jag bara att alla kunde förstå hur jävla rädda vi varit, hur jävla dåligt vi faktiskt mått, ibland bara önskar jag att någon bara skulle fråga! Samtidigt som jag egentligen inte vet vad jag skulle svara, för vad svarar man egentligen när någon frågar hur en själv har mått under allt detta när man skjutit bort alla sina egna känslor? Ja, jag vet faktiskt inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Ida Norrman, 28 år

Fru till Petter & mamma till Ludwig, Lea & Liw.
FAMILJELIV . INREDNING . RENOVERING . BARNKLÄDER . PERSONLIGA TANKAR . MAT/BAKNING . LUDWIGS HJÄRTFEL .

Välkomna!
RSS 2.0