IBLAND VILL MAN BARA SE TILLBAKA!

Jag tycker att det är så jobbigt att prata om den tiden, den tiden från Göteborg, för jag vill inte "nöta" för mycket & jag vet inte heller vilka som faktiskt orkar lyssna. Därför är det skönt att kunna skriva och sen läsa det, det blir liksom lite som att prata med sig själv.. Schizofreni? Nej, men jag hoppas ni förstår hur jag tänker.
 
Det var en förjävla tuff tid i våra liv, en tid som bestod av så jävla mycket känslor. Både bra och dåliga känslor.. Såhär i efterhand är jag så glad att jag ändå skrev så mycket om den tiden, för det är på något vis ett sätt för mig att hantera de känslorna som fortfarande finns kvar. Varje gång jag läser så gråter jag. Både glädjetårar och tårar av sorg, smärta & rädsla.
Vissa inlägg gör mig glad, för jag minns dom där stunderna vi hade som var så underbara, både innan & efter att Ludwig föddes. Alla hotellkvällar jag och Petter hade, där vi verkligen försökte göra det bästa av situationen med god mat, spel och tvmys. Sen alla härliga stunder med Ludwig, alla små framsteg som gjordes, alla små leenden, all styrka han hade. Vissa inlägg gör mig så ledsen, varför skulle vi behöva gå igenom allt det?
 
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, men jag måste ändå få säga att livet blev jäkligt bra tillslut. Att Ludwig fortfarande är sjuk är jättejobbigt, men något man inte tänker på alltför ofta eftersom han är som vilken liten kille som helst! Dock finns ju tankarna där, rädslan finns kvar. Kommer han bli påverkad av sina hjärtfel han har kvar? Kommer vi behöva åka till Göteborg igen? Kommer det krävas en ny operation?
 
Jag försöker att inte tänka för mycket på detta, dom i Västerås har ju koll ändå. Vi går ju fortfarande på ultraljud en gång i månaden..
 
Att få skriva är ett underbart sätt att få utlopp för sina känslor och tankar, oavsett om någon annan läser det eller inte. Det är viktigt för mig & det är huvudsaken. Jag gör inte detta för någon annans skull, utan för min skull. För tro det eller ej, men ibland måste man faktiskt tillåta sig själv att gråta, för vi har verkligen varit med om något riktigt jävla hemskt!
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Ida Norrman, 25 år

Fru till Petter & mamma till Ludwig. Skriver om det som faller sig in för stunden, mycket om familjelivet, inredning, sjukhusbesök, renovering och personliga tankar. Förhoppningsvis finns det något att läsa för dom flesta!

Välkomna!
RSS 2.0