DAGENS ULTRALJUD

Som tidigare skriver så var det dags för ultraljud på Ludwigs hjärta idag igen. Ingenting har förändrats, alltså är det varken bättre eller sämre! Vilket känns skönt, eller ja.. skönt att det i alla fall inte blivit sämre.

Dock bestämde vi idag att vi gör ett litet uppehåll nu i och med att vi ska till Göteborg och när hans hjärtläkare kan ta del av hur det gått så planerar vi in nya besök. Förhoppningen för mig är att vi ska kunna glesa ut besöken efter göteborgsresan. Det skulle liksom vara så skönt att kunna släppa sjukhusbiten lite grann.

På ultraljuden kollar alltid hans läkare hur hans saturation ligger, alltså hur han syresätter sig! Han låg som vanligt på 98% och det är jättebra, men samtidigt är det detta som gör allting så jobbigt. Han är ju som vilken liten sex månaders som helst, han syresätter sig lika bra som ett vanligt barn! Men ändå är det inte bra, eller jo, DET är ju såklart bra. Men just att hans hjärta ändå inte är bra. Det är nog det som är jobbigast med hela situationen, att han ser frisk ut men inte är frisk.. ÄN! Det är liksom ingen som ser att han är sjuk, det är ingen som vet vad han gått igenom om man inte känner oss och då är det ju såklart svårt att förstå varför man kanske mår som man mår, eller varför man kanske är lite avvaktande och tillbakadragen vissa gånger!

Nu är jag i och för sig väldigt öppen med allt vi och Ludwig har gått igenom, både för folk som känner oss och folk som inte gör det. Jag berättar mer än gärna om vad vi gått igenom då jag tycker att det är skönt att prata om det och det är skönt att veta om att folk runt omkring oss vet, så att man kan skapa förståelse, om så en liten förståelse!

NU HAR VI ÄNTLIGEN FÅTT TID!

Börjar med att bjuda på en bild på kapten handdukshuvud!
 
Alltså dagarna med denna lilla kille är aldrig tråkiga! Han bara går med på alla tokigheter, är skitglad och nöjd hela tiden. Man kan liksom inte sluta förundras över hur kul man kan ha med ett så litet barn..
 
Men, till rubriken! Efter några veckors väntan och undran så kom brevet, det där brevet som man öppnat postlådan för några extra gånger om dagen (tills att jag bröt av min nyckel i låset och vi inte kunde öppna den). Men, det problemet löste Petter och kom in och gav mig brevet. Den 5 mars ska vi infinna oss i Göteborg igen för kateteriseringen. Känns så skönt att det snart är dags och att vi äntligen vet. Så ja, vi åker ner redan den fjärde eftersom vi ska vara på sjukhuset tidigt på morgonen, vi har inskrivningssamtal den femte och som det ser ut blir det kateterisering den sjätte. Och har jag förstått det rätt så kommer dom prova en ballongsprägning om kateteriseringen ser bra ut. Så vi hoppas på det nu i alla fall.
 
Nu har vi ett par veckor av väntan, tur att vi har saker planerade nästan varje dag!

DET FINNS EN KONSTANT RÄDSLA

Ludwig är sjuk, det är ett faktum. Han har opererats och operationen gick bra. Men, eftersom det är för trångt i hans lungklaff så är det ändå någonting som skrämmer mig väldigt mycket.
 
Efter att hans hjärtläkare frågade mig om han brukar bli blå om läpparna så har jag stenkoll på detta hela tiden. För tänk om, tänk om han plötsligt skulle bli väldigt blå, tänk om hans syresättning som vanligtvis ligger på 98-100% skulle sjunka. Tänk om jag inte alls skulle märka detta?
 
Jag vet inte om jag är nojigare än andra föräldrar, jag känner mig inte särskilt nojig EGENTLIGEN. Jag springer inte och kollar honom varje sekund som han sover. Men jag brukar ändå kika in varje gång jag går på toaletten, varje gång jag går till sovrummet bara för att se att han fortfarande andas. Varje gång jag går och lägger mig så ligger jag och lyssnar på hur han andas innan jag får ro att själv kunna somna. Bara för att försäkra mig om att det låter bra.
 
Det är väldigt påfrestande psykiskt att veta att han inte är helt frisk än, det är väldigt jobbigt att veta att vi och han kommer få gå på kontroller resten av hans liv. Det är tufft att ha ett barn som är sjukt, att ha ett barn som man måste ha den där extra kollen på för att hinna med att se minsta avvikelse. Egentligen behövs det inte för oss, för han är så pigg och glad, han mår ju under omständigheterna väldigt bra. Men just det där att veta att hans hjärta inte är helt bra än, det tar på en otroligt mycket.
 
Jag längtar bara tills vi får komma ner till Göteborg igen, tills dom fixar hans hjärta.. och jag hoppas så innerligt att hur dom än löser det, så ska hans hjärta bli helt bra. Jag vill kunna släppa denna konstanta oron, denna konstanta rädslan!



Ida Norrman, 25 år

Fru till Petter & mamma till Ludwig. Skriver om det som faller sig in för stunden, mycket om familjelivet, inredning, sjukhusbesök, renovering och personliga tankar. Förhoppningsvis finns det något att läsa för dom flesta!

Välkomna!
RSS 2.0