OPERATIONSDAGEN

Jag har inte skrivit ut något om Ludwigs operation, om den dagen. Så tänkte att jag faktiskt ska dela med mig om mina tankar och känslor under den dagen!


Vi skulle vara på avdelningen vid halv åtta på morgonen för att få vara med att tvätta Ludwig, se till att vi skulle hinna mysa med honom och helt enkelt bara vara med honom. Där och då tänkte man inte så jättemycket. När klockan närmade sig tio så kom narkosläkaren och operationssalen var redo. Då började jag gråta, då blev det så verkligt! Och tanken på vår mysiga morgon tillsammans var som bortblåst och tanken på att det kunde varit sista gången vi fick krama om vår son kom istället.

Vi gick upp mot operation och narkosläkaren gick igenom hur allt skulle gå till innan han tog med sig Ludwig och gick. Jag grät floder, jag var så jävla rädd! 
Vi fick gå ner för att träffa en kurator och prata lite, det var skönt men jag har ingen aning om vad vi pratade om. Mina tankar var liksom inte alls där. 

Under dagen försökte jag och Petter göra saker för att få tiden att gå och tankarna att hamna någon annanstans. Vi åkte till triumfglass, vi pratade, skrattade och jag grät. Flera gånger under dagen sa jag bara ”tänk om han int överlever” och Petter sa bara ”klart han gör, han är vår starka lilla kille”. Hur mycket jag än ville tro honom så gick det inte.

Vi åkte till Petters föräldrar där vi åt mat, tittade på film, spelade spel och bara umgicks. Klockan tickade på, vi visste att operationen inte skulle vara klar fören framåt kvällen. Men när klockan blev efter sju så blev jag stressad.. Det var ju kväll nu, varför ringer dom inte?!

När klockan var nio sa Petters mamma att vi skulle ringa och höra hur det gick, men vi bestämde att vi väntar. 
Strax efter nio ringer min telefon, jag bara stirrar på den och ger den till Petter som går iväg. Jag sätter mig i köket och tårarna rinner. Tiden står helt stilla, det kändes som att Petter var borta en evighet. 
Jag hör att han lägger på och så kommer han in i köket, stirrar på mig och tårarna rinner ner för hans kinder.. Min tanke var bara att vår son var död. Petter får tillslut fram ”allt har gått bra”! Då bröt jag ihop totalt! Det kändes som att ett ton släppte från min axlar.

Vi åkte hem till Ronald och väntade på att BIVA skulle ringa och säga att vi kunde komma. Vid elva var det dags, vi fick äntligen komma upp till vår son. 
Att se honom ligga där, med alla slangar, maskiner, mediciner, plåster osv. Det var det finaste jag sett, läskigt var det. Det såg otäckt ut, men det var så vi visste att vi skulle få ta med oss vår son hem!


TILLBAKA TILL VARDAGEN

Söndagkväll, mitt stora hjärta är på jobbet & mitt lilla hjärta ligger och sover.


Jag sitter i soffan och myser med Texas och funderar på att lägga mig snart jag också, även om Ludwig sov väldigt bra och länge inatt så tog det sin stund innan jag kunde somna. Så jag är faktiskt rätt trött idag!

Nu är vi hemma från kloten och jag kan ju säga att det är både skönt och trist. Skönt för ens egen säng är ju alltid det bästa! Tråkigt, för den naturen, det lugnet och det där mysiga med att kunna tända brasan varje kväll kommer jag sakna som fasiken. Dock har vi redan bestämt att vi åker tillbaka nästa år igen. 

Helgen har varit sådär riktigt underbar även om vi egentligen inte gjort så mycket. Igår tog vi en sväng ut i skogen för att plocka lingon och framåt kvällen gick vi ner för lite fiske. Sen satt vi bara tillsammans allihopa framför tvn med en brasa tänd. 

Idag städade vi stugan och rörde oss hemåt ganska tidigt så Petter skulle kunna sova en liten stund eftersom han jobbar inatt. Sen har vi varit en sväng till Köping för att kalasa lite för Rasmus som fyllde år tidigare i veckan. 
Nu är det åter till vardagen och denna vecka bjuder på lite smått&gott!

Som sagt, den naturen!!! Kunna gå ut från stugan och bara kolla ut över vattnet, det är en dröm! 

Det där ansiktet, den där lilla pojken! Meningen med livet alltså. Den kärlek jag känner för vår son, den är helt obeskrivlig! 

Efter kalaset så blev det pyjamas på och mys i soffan! Jag ÄLSKAR familjelivet!


JAG MISSADE SÅ JÄVLA MYCKET

Känslorna svämmade över och tankarna var lite här&var igår kväll.. Tankar som borde vara bortblåsta med tanke på hur långt vi kommit! 


Men någonting många kanske inte förstår är hur mycket jag missade när Ludwig föddes. Sånt som jag kanske faktiskt inte bearbetat riktigt, sånt som man kommer på såhär i efterhand. 

Såna här inlägg kan vara jävligt jobbiga att skriva, men just att skriva är ett sätt för mig att få utlopp för mina känslor. 

Det som varit så extremt jobbigt för mig med allt vi gått igenom är att jag hade väldigt svårt att inse att jag var mamma. Jag missade så jävla mycket där i början som alla jag känner fått vara med om! Jag fick se min son i sammanlagt 2-3 minuter efter att han föddes och det var det.. Jag skulle hinna smälta att jag precis fött barn utan att få vara med mitt barn och det har varit så fruktansvärt tufft. Jag fick hålla honom i en minut och sen tog det 17 timmar innan jag fick ha honom i min famn igen.

Jag missade den första blöjan, den första natten, jag missade att vara den som höll honom när han grät, jag missade att få ha honom vid mitt bröst, jag missade att få prova på att amma.. jag missade så jävla mycket. Det gör mig ledsen.. 
Samtidigt är jag så överlycklig över att han finns hos oss, för det var ju ingen självklarhet med tanke på hans hjärtfel. Jag är så glad över att operationen lyckades och att vi fick ta med oss Ludwig hem! Men ändå har jag svårt att släppa tanken på vad vi hade gjort om han inte klarat sig. Det är en obehaglig tanke.

Det tog mig nästan en månad att faktiskt inse att jag var mamma. För det var inte fören det att vi kom hem som jag fick den känslan. Jag som alltid sett fram emot att bli mamma och sen bli snuvad på alla dom där första känslorna. Det är så åt helvete. Jag kan egentligen inte med ord förklara hur det har känts. 

MEN, det värsta med hela denna situation är att jag inte har någon att prata med. Nog för att det är fel ordval, för jag har massa människor att prata med. Men ingen som kan sätta sig in i det vi gått igenom! Ingen i min närhet kan förstå hur det är att gå en hel dag och inte veta om ens barn lever, ingen i min närhet kan förstå hur det känns att få se sitt barn bli bortburet ifrån en, inte bara EN utan TVÅ gånger.. Ingen jag känner kan förstå hur det är att inte få hålla sitt barn när och hur man vill! Och helt ärligt, ingen i min närhet ska behöva förstå, för det skulle betyda att dom gått igenom samma sak själva! Och det är ingenting jag önskar min värsta fiende.

Men, jag är som sagt så glad över att vår älskade, underbara, perfekta son ligger där i sin säng just nu och sover så gott! Jag är så glad över hur komplett vår lilla familj faktiskt är! Allting har verkligen gått bra och det är vi så glada över, men man måste även få må dåligt, man måste få vara ledsen. Vi har trots allt gått igenom jävligt mycket, vi har trots allt haft en tuff start!

Den absolut första bilden vi har på lilleman, endast några minuter gammal! Till idag, där han växt och blivit en alldeles egen liten person! Perfektion är vad det är! 




Ida Norrman, 25-årig tjej som är bosatt i lilla Surahammar tillsammans med min man Petter, vår son Ludwig som är född den 3 augusti 2017 och våra tre djur.

Just nu är jag mammaledig och är hemma med vår son, annars arbetar jag som barnskötare på en förskola här i Surahammar. Förutom att ta hand om lilleman så pysslar jag mycket i hemmet då inredning är ett stort intresse, vilket ni kommer att få ta del av här!

Jag skriver mest om det som faller sig in just för stunden, allt från en helt vanlig vardag till renoveringen av vårat hus som vi flyttade till i April 2016. Jag delar även med mig av en del personliga tankar, mycket kring vikthets och hur det är att faktiskt leva som överviktig. Självklart så kommer ni även att få läsa mycket om bebislivet och allt vad det innebär. Förhoppningsvis kommer det att finnas någonting att läsa om för alla. Välkomna!

RSS 2.0