LUDWIGS OPERATION

Tänkte försöka skriva om Ludwigs andra hjärtoperation & jag ska försöka hålla det så kort jag kan. Jag vet dock att det kommer bli mycket text, men så får det vara. För hur ska man med bara några få ord berätta om det absolut jobbigaste man går & har gått igenom?

I december 2020 fick vi kallelsen, precis innan jul. Efter flera jular där allting känts tufft så skulle även julen 2020 bli tuff. På kallelsen stod det ett operationsdatum "onsdag 20 januari". Så redan på måndagen den 18 januari åkte vi ner till Göteborg. På tisdagen var det dags för inskrivning & en massa olika kontroller, prover osv. Allting gick bra, förutom att dom inte kunde sätta en infart vilket betydde att Ludwig skulle sövas med mask istället. Sånt som händer & det kändes helt okej för oss alla. Vi passade på att förbereda Ludwig ordentligt för vad som skulle hända då. 
Efter sjukhusbesöket passade vi på att få lite tid med farmor & farfar innan vi åkte tillbaka till ronald mcdonald hus. Vid sju på morfgoneb på onsdagen skulle vi vara tillbaka på sjukhuset för en sista dusch och kontroller. Hjärtat slog i ungefär 500 hela den morgonen. Vid åtta kom en sköterska och sa att vi skulle börja göra oss redo. Ludwig fick lite lugnade för att slappna av inför att bli sövd och halv nio rullade vi upp till operationssalen.
Ludwig satt i min famn och jag vill hålla masken över hans ansikte, det blev en otroligt lugn och fin sövning och jag fick verkligen chansen att hålla om honom. Personalen hjälpte mig sedan att lägga honom på operationsbordet innan jag fick gå ut därifrån. 
Så fort dörren stängdes bröt jag ihop totalt. Det var som att någon startat en kran som inte gick att stänga av. Alla känslorna kom som en storm & jag var så fruktansvärt rädd över att jag aldrig mer skulle få hålla Ludwig.

Vi hade fått veta sen innan att operationen skulle ta tid och vi skulle räkna med att dom inte skulle vara klara förns framåt eftermiddagen. Så vi tog med oss Liw & Lea för att åka till farmor och farfar för att ha en chans att tänka på annat.
Timmarna gick och klockan blev bara mer och mer, stressen började bli påtaglig när vi inte hörde någonting från sjukhuset. Sen, äntligen runt klockan sex så ringde min telefon, tyvärr inte samtalet man ville ha utan narkosläkaren på andra sidan luren sa "allting går bra, Ludwig mår bra men vi har stött på fler fel än vad vi hade räknat med. Operationen kommer dröja innan den är klar". Det var så oerhört tufft att höra, samtidigt som det var skönt att vi fick en liten delrapport om vad som hände. 
Strax efter samtalet åkte vi tillbaka till ronald så att tjejerna skulle få sova. När dom väl somnat så började alla tankar snurra.. Det enda som fick mig att orka, att klara av att vänta var att tänka "så länge dom inte ringer så lever han fortfarande". Låter helt sjukt i efterhand att tänka så om sitt barn. Men det var liksom det jag behövde för att inte gå sönder helt och hållet.

Timmarna fortsatte gå och klockan började bli mycket. Vi försökte sova, jag kunde inte. Hela min kropp skrek av panik och inte en endaste muskel ville slappna av. Så jag låg där och bara väntade. Tillslut runt halv två på natten slumrade jag till av ren utmattning. Strax efter jag somnat ringde min telefon. I panik sprang jag in på toaletten för att inte väcka Liw och Lea. Det var kirurgen som ringde. Nu var dom äntligen klara efter lite drygt arton timmar. När han sa att allt hade gått bra så kom tårarna och allt jag fick fram var ett litet "tack snälla". Han sa att jag borde sova och att vi kunde komma till Ludwig på morgonen, men jag sa direkt att jag vill att personalen från biva ringer så fort dom är klara med honom däe. Sagt och gjort, vid fyra tiden på natten så ringde dom och sa att jag var välkommen.

Att kliva in där och se Ludwig ligga uppkopplad i en massa maskiner, med slangar överallt är det finaste & mest underbara som finns. Jag vet att jag hade exakt samma känsla efter första operationen, för det var ett tecken på att han fortfarande fanns kvar hos oss. Jag satte mig bredvid honom, pussade honom i pannan och höll honom i handen en stund innan jag valde att gå tillbaka för att få lite sömn.

Dagen efter operationen så delade vi på att vara hos Ludwig eftersom man endast fick vara en där åt gången. Mitt på dagen skulle han dock in på operation igen för att stänga bröstkorgen som dom varit tvungna att lämna öppen. Så återigen spenderade vi några timmar med farmor & farfar medan dom opererade på honom.

Sen gick allting fort. Två dagar efter operationen minskade dom ner alla mediciner, dom tog ur honom ur respiratorn och han vaknade till. Att se hans ögon som bara kikar upp var så underbart, att se honom försöka le lite trots smärta & trötthet visade bara hur stark han är.
Den kvällen fick han flytta ner på vårdavdelningen. Så första natten sov jag tillsammans med hobom, inte för att Ludwig sov.. Inte en enda minut! Dagen efter var vi där hela familjen & Ludwig sov inte, inte en enda minut.. Den kvällen skulle Petter sova med honom och återigen, inte en minut sömn. Ludwig var så påverkad, han såg konstiga saker som ingen annan såg, han var ryckig i hela kroppen, stirrig och kunde inte slappna av. Typ precis som i film när man ser någon som är beroende av droger som tänder av, som har abstinens.. Att se sin treåriga son i det skicket.. det lämnar liksom ärr i hjärtat. Tillslut fick han någon form av lugnande och sönbtabletter för att få sova. Det hjälpte och han sov, många timmar. När han vaknade igen var han sig själv, om än väldigt trött och lite rädd rädd för smärtan. 

Inte nog med att man var trött själv, rädd för allt vi gått igenom så blev tjejerna förkylda vilket ledde till att Petter fick stanna på ronald med dom & jag fick bo på sjukhuset med Ludwig. Det var några tuffa dagar, jag saknade Petter, Liw & Lea så otroligt mycket och dom saknade oss. Men vi kämpade på, precis som vi alltid gör. Jag och Ludwig gjorde allt vi kunde för att få dagarna att gå. Det var undersökningar varje dag, lek varje dag, promenader i korridorer flera gånger om dagen. Sen kom dagen som gjorde allt så mycket lättare, läkaren kom in till oss och sa att vi började bli redo för att åka hem. Jag kunde inte tro honom, knappt en vecka efter en så stor operation och han tyckte att vi skulle åka hemåt igen..
Vi startade med att få permission en natt för att hinna packa ihop allting på ronald, för att hinna äta tårta med farmor & farfar för att fira hur bra allt hade gått. Och sen på morgonen den 28 januari skulle vi upp till sjukhuset för några sista kontrollen innan vi kunde åka hemåt igen! 

Det var den absolut jobbigaste veckan i mitt liv, så oerhört mycket känslor. Rädsla, kärlek, sorg, ilska, frustration. Men så lyckliga vi var, över hur bra allting faktiskt gick. Men vi lämnade göteborg med både lycka & sorg då vi fick veta att den operationen som var tänkt att göra inte funkade då dom som tidigare skrivet hade upptäckt mer fel. Så vi kommer behöva göra denna resa igen, om det blir en eller flera operationer till vet vi inte. Vi vet inte heller när utan kirurgen hoppades bara på att det dom gjort nu skulle funka i ett par år framåt innan dom behöver åtgärda det som skulle blivit åtgärdat. Så, det var den historian i ganska korta drag ändå. Jag hade kunnat skriva så otroligt mycket mer, mer detaljerat och ingående. Men det orkar jag inte, det ligger liksom fortfarande för nära på något sätt och jag försöker bearbeta detta varje dag fortfarande såhär 6 månader senare..

(null)




Ida Norrman, 28 år

Fru till Petter & mamma till Ludwig, Lea & Liw.
FAMILJELIV . INREDNING . RENOVERING . BARNKLÄDER . PERSONLIGA TANKAR . MAT/BAKNING . LUDWIGS HJÄRTFEL .

Välkomna!
RSS 2.0