MAN FÅR VARA RÄDD
Livrädd! Så otroligt jävla livrädd!
Ångesten kryper sig sakta på och jag får ett sånt tryck i hela bröstkorgen. Jag är verkligen så förbannat jävla rädd för att förlora Ludwig. Att han inte längre ska ligga där i vår säng och andas sådär tungt, sådär fridfullt!
Den där förbannade ångesten som smyger sig fram när jag är ensam, för varför skulle den komma när jag har någon där som kan lugna ner mig?
Jag försöker slå bort dessa tankar, varenda gång dom dyker upp. Men så tar dom över & tårarna bränner innanför mina ögonlock. Jag vill bara att allt ska få kännas bra, att jag kan andas och slippa oroa mig. Jag önskar så att jag kunde få skrika "HAN ÄR FRISK". Förhoppningsvis så kommer jag få skrika det, men det är det där "förhoppningsvis" som gör att ångesten finns. För vi vet ju inte, vi vet inte om han kommer bli frisk, om dom kommer kunna fixa hans hjärta. Jag är bara så rädd.
Jag försöker vara glad, vara positiv & jag försöker ofta stöta bort att jag egentligen inte mår så bra. För vem orkar lyssna? Vem skulle orka med någon som egentligen bara vill gråta, mest hela tiden?
Fan, fanfanfan!
Bara prata av dig om du behöver ❤