EN SÅN DÄR LÖRDAG

Vilken dag va? Vädret har varit helt okej och jag bara älskar det. 
Vi ska snart göra oss iordning och knalla till gudmor Sandra och umgås lite. 

Idag har vi varit väldigt produktiva, eller ja.. Jag har varit väldigt produktiv! Petter är iväg och Ludwig har sovit nästan hela förmiddagen. Så jag har passat på att rensa bland alla hans kläder, jag har tvättat och bäddat rent sängarna, dammsugit, plockat, vikt all tvätt och så vidare. Lilleman vaknade för en timme sen och då blev det lite mat för hans del. Nu ligger han i sitt gym och leker toll och från, dock ser han rätt trött ut igen! Min fina lilla älskling!!  (null)
Tänk att den där lilla killen är vår, att vi tillsammans har skapat denna underbara lilla människa!! 

IBLAND UNDRAR MAN..

(null)

Ja.. kikar bara in och säger hej en snabbis mitt i städningen. 
I vårt hus, där kan ingen dörr stå öppen! Hörde fisen jama, men kunde inte se henne! Sen hörde jag prasslet i skafferiet, där inne tyckte hon om att vara. Ja, vad ska man säga?!

OPERATIONSDAGEN

Jag har inte skrivit ut något om Ludwigs operation, om den dagen. Så tänkte att jag faktiskt ska dela med mig om mina tankar och känslor under den dagen!


Vi skulle vara på avdelningen vid halv åtta på morgonen för att få vara med att tvätta Ludwig, se till att vi skulle hinna mysa med honom och helt enkelt bara vara med honom. Där och då tänkte man inte så jättemycket. När klockan närmade sig tio så kom narkosläkaren och operationssalen var redo. Då började jag gråta, då blev det så verkligt! Och tanken på vår mysiga morgon tillsammans var som bortblåst och tanken på att det kunde varit sista gången vi fick krama om vår son kom istället.

Vi gick upp mot operation och narkosläkaren gick igenom hur allt skulle gå till innan han tog med sig Ludwig och gick. Jag grät floder, jag var så jävla rädd! 
Vi fick gå ner för att träffa en kurator och prata lite, det var skönt men jag har ingen aning om vad vi pratade om. Mina tankar var liksom inte alls där. 

Under dagen försökte jag och Petter göra saker för att få tiden att gå och tankarna att hamna någon annanstans. Vi åkte till triumfglass, vi pratade, skrattade och jag grät. Flera gånger under dagen sa jag bara ”tänk om han int överlever” och Petter sa bara ”klart han gör, han är vår starka lilla kille”. Hur mycket jag än ville tro honom så gick det inte.

Vi åkte till Petters föräldrar där vi åt mat, tittade på film, spelade spel och bara umgicks. Klockan tickade på, vi visste att operationen inte skulle vara klar fören framåt kvällen. Men när klockan blev efter sju så blev jag stressad.. Det var ju kväll nu, varför ringer dom inte?!

När klockan var nio sa Petters mamma att vi skulle ringa och höra hur det gick, men vi bestämde att vi väntar. 
Strax efter nio ringer min telefon, jag bara stirrar på den och ger den till Petter som går iväg. Jag sätter mig i köket och tårarna rinner. Tiden står helt stilla, det kändes som att Petter var borta en evighet. 
Jag hör att han lägger på och så kommer han in i köket, stirrar på mig och tårarna rinner ner för hans kinder.. Min tanke var bara att vår son var död. Petter får tillslut fram ”allt har gått bra”! Då bröt jag ihop totalt! Det kändes som att ett ton släppte från min axlar.

Vi åkte hem till Ronald och väntade på att BIVA skulle ringa och säga att vi kunde komma. Vid elva var det dags, vi fick äntligen komma upp till vår son. 
Att se honom ligga där, med alla slangar, maskiner, mediciner, plåster osv. Det var det finaste jag sett, läskigt var det. Det såg otäckt ut, men det var så vi visste att vi skulle få ta med oss vår son hem!




Ida Norrman, 25-årig tjej som är bosatt i lilla Surahammar tillsammans med min man Petter, vår son Ludwig som är född den 3 augusti 2017 och våra tre djur.

Just nu är jag mammaledig och är hemma med vår son, annars arbetar jag som barnskötare på en förskola här i Surahammar. Förutom att ta hand om lilleman så pysslar jag mycket i hemmet då inredning är ett stort intresse, vilket ni kommer att få ta del av här!

Jag skriver mest om det som faller sig in just för stunden, allt från en helt vanlig vardag till renoveringen av vårat hus som vi flyttade till i April 2016. Jag delar även med mig av en del personliga tankar, mycket kring vikthets och hur det är att faktiskt leva som överviktig. Självklart så kommer ni även att få läsa mycket om bebislivet och allt vad det innebär. Förhoppningsvis kommer det att finnas någonting att läsa om för alla. Välkomna!

RSS 2.0