HUR JAG KÄNNER INFÖR OPERATIONEN

Som dom flesta som känner oss vet så har vår lille prins ett hjärtfel, eventuellt två hjärtfel. Men just nu vet vi bara helt hundra om det ena. I början när vi fick veta detta så lät det inte alls så oroande när man läste om det, då vi fick till oss att det skulle vara hål i hjärta, vilket inte är farligt!
Dock efter vårat första besök i Uppsala fick vi veta att det inte alls var ett hål, utan ett mer allvarligt fel, nämligen "Transposition av de stora kärlen".. Det betyder helt enkelt att de två stora kärlen som går ifrån hjärtat inte sitter som dom ska. Fostret i magen kan leva med detta då det finns en öppen förbindelse mellan de två stora kärlen som gör att syret i kroppen går runt. Men det kommer att krävas en tidigt operation för att han ska överleva.
 
Men som sagt, operation kommer att krävas och detta tyvärr under den första veckan i vår sons liv. Det är nog det som känns mest jobbigt, det som gör mig mest orolig inför allt. Att veta att vi inte får ha den där mysiga, härliga första tiden tillsammans med vårt barn. Nej, istället ska vi veta att dom kommer att operera honom, att dom kommer att behöva öppna upp vår lilla bebis. Det gör så fruktansvärt ont i mig och jag är så fruktansvärt rädd. Samtidigt vet jag om att vi kommer få all den hjälp som krävs, men det gör inte hela situationen lättare.
 
När jag plussade fick jag ett lyckorus genom hela kroppen, jag blev så glad! Vi skulle få bli föräldrar. Man har sett fram emot allt, funderat och undrat över hur allting kommer att bli. Hur mysigt vi kommer ha det, våran lilla familj! Till att få den där ordentliga käftsmällen och bara gå i tankarna om vi kommer att komma hem som en familj.. Många tycker kanske att jag ältar, många tycker kanske att jag nojar mig i onödan. Men den rädslan jag har är väldigt svår att bli av med. Den där konstanta oron som går igenom min kropp varenda dag. Det är väldigt påfrestande.
 
Utan min underbara man och min underbara familj vet jag att jag inte skulle klara av detta. Men att veta att vi har alla dessa fina personer runt om oss gör att man ändå orkar kämpa på. Man orkar med att försöka vara positiv, man orkar med att veta att vi kommer få vara hemifrån under en längre period just för att vi får den hjälpen vi får av våra nära och kära. Men även om man kämpar och orkar så betyder det inte att man måste må bra..
 
Vår sons hjärta, vår sons hjärta vid min underbara mans hjärta. Det finaste någonsin!


Kommentarer
Postat av: Mallan

Åh, jag hoppas verkligen att allt går som det ska och att lillkillen får leva ett bra liv. 🌸

Svar: Åh tack! Det hoppas vi med 😊
ida Norrman

2017-05-16 @ 11:27:37
URL: http://maaline.blogg.se
Postat av: Anonym

Ida... Om folk tycker att du ältar och är nojig så ligger problemet hos dom, inte dig! Du har all rätt att vara nojig, rädd och orolig. Det hade varit mer konstigt om du inte var de. Det handlar om erat barn, det säger allt. Ärtans kusin och jag längtar efter att få mysa massor med honom, puss och kram på dig 💕

2017-05-20 @ 09:41:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Ida Norrman, 25-årig tjej som är bosatt i lilla Surahammar tillsammans med min man Petter, vår son Ludwig som är född den 3 augusti 2017 och våra tre djur.

Just nu är jag mammaledig och är hemma med vår son, annars arbetar jag som barnskötare på en förskola här i Surahammar. Förutom att ta hand om lilleman så pysslar jag mycket i hemmet då inredning är ett stort intresse, vilket ni kommer att få ta del av här!

Jag skriver mest om det som faller sig in just för stunden, allt från en helt vanlig vardag till renoveringen av vårat hus som vi flyttade till i April 2016. Jag delar även med mig av en del personliga tankar, mycket kring vikthets och hur det är att faktiskt leva som överviktig. Självklart så kommer ni även att få läsa mycket om bebislivet och allt vad det innebär. Förhoppningsvis kommer det att finnas någonting att läsa om för alla. Välkomna!

RSS 2.0