DUMMA HJÄRNSPÖKEN
Dom kommer oftast på kvällarna, oftast när jag är själv! Tror liksom det är tystnaden som gör att spökena börjar härja..
Tankarna som kommer handlar oftast on Ludwig, om allt han & vi har gått igenom. Om allt vi missat och om allt som kunde ha hänt.
Jag är så jävla ledsen över allt vi missade.. såsom att få ha honom på mitt bröst när han var nyfödd, att inte få vara med honom alls på sjutton timmar, att inte få leva i den där lilla bebisbubblan som man ska vara i när man precis fött barn! Att vi inte fick ta på honom dom där första kläderna vi köpte när vi fick veta att det var en liten pojke.. listan kan göras lång!
Jag är så ledsen över allt vi behövt uppleva, allt vi behövt se! Jag är så ledsen över att det inte är så många som faktiskt brytt sig, som faktiskt inte har frågat oss hur vi mår i allt detta, att många bara tror att allt är frid & fröjd för att Ludwig överlevde sin operation. Det känns som att väldigt många missat att allt faktiskt inte är så jävla bra. Att vi faktiskt måste gå och vara lite extra oroliga hela tiden!
Jag blir så ledsen över att man har förlorat så många på vägen, att det känns som att man tappat kontakten med hälften av alla man känner. Att man ska bli bortglömd, bortprioriterad bara för att man nu har barn. Jag blir så ledsen över att det känns som att det är så många som inte vill ta del av vårat & Ludwigs liv, för tro mig.. intresset över att vara med oss är inte särskilt stort!
Jag vet egentligen inte vart jag ville komma med detta. Tror mest jag bara behövde få ur mig lite tankar, lite känslor för att slippa bryta ihop helt!
