Jag vet att jag brukar skriva att det har sina orsaker, men denna gång har det verkligen det. För er som orkar läsa, så kommer det en ganska lång text nu om senaste tiden.

Det började redan dagen innan julafton, vi har in på kontroll på specialistmödravården som vanligt för att titta på tjejerna. Det gick inte alls som vi hade tänkt och vi fick veta att en av tjejerna inte mådde särskilt bra i min mage. Dels hade hon extremt dåligt flöde i navelsträngen och dels så var hon extremt tillväxthämmad.

Vi fick sitta ner och prata med läkaren för att lägga upp en plan, en plan där vi egentligen fick valet att låta Liw dö i min mage för att Lea skulle ha en chans att få växa på sig ordentligt, eller att vi skulle ta kortisonsprutor för att utveckla deras lungor och hoppas på att dom kunde ligga kvar i magen ett tag till för att sen plocka ut båda två och låta dom kämpa på utsidan. För oss var valet självklart, vi skulle ge båda våra tjejer en chans att överleva. Så jag fick första dosen kortison den 23 december & sen fick vi åka in på julafton för att få spruta nummer två. Vi fick veta att kortisonet kan hjälpa flödet i navelsträngen ett par dagar, vilket det också gjorde! 

Dagen innan nyårsafton så var det dåligt igen & vi blev skickade till Uppsala där man trodde att tjejerna skulle behöva plockas ut den veckan. Jag var då i vecka 25.

Vi var i Uppsala hela nyårshelgen, läget var inte bra, men tillräckligt stabilt för att låta dom stanna i magen. På fredagen fick vi åka hem igen, dock skulle vi tillbaka på kontroller i Uppsala 2-4 gånger/vecka. Det var jobbigt, men så värt det! Vi fick ju faktiskt vara hemma med Ludwig emellan alla kontroller. Vi kämpade på, vi försökte få komma till Västerås men dom ville inte ta emot oss förns Liw beräknades att väga minst 1000g. Det tog tid, vi var på sista kontrollen i Uppsala den 10 februari, Liw beräknades då väga ca. 950g.. Ett slag i magen, men Uppsala kontaktade Västerås ändå & iom att jag ändå kommit över vecka 31+0 så tog Västerås emot oss.

På min födelsedag, den 13 februari gjorde vi första & sista kontrollen i Västerås. Jag hade gått 31+6 veckor och flödet hade återigen blivit sämre. Såpass dåligt att dom tyckte att vi skulle plocka ut tjejerna nu! 

Sagt & gjort, vi åkte hem för att packa våra väskor, vi visste ju att vi kommer vara hemifrån ganska länge nu. Vi kramade om Ludwig och sa hejdå, åkte till förlossningen och var där klockan 14.00. Allting gick fort därifrån, jag fick göra mig iordning och gå in till operationssalen! Klockan 15.02 kom båda våra tjejer till världen. Lea, 42 cm lång och 1960g & lilla Liw på 33,5 cm och 915g.

Allting har gått bra, vi fick komma till neonatalavdelningen där vi fortfarande är just nu. Tjejerna kämpar på, första dagarna var lite jobbiga för Lea som hade problem med andningen. Men nu, nu bor vi inne på eget rum! Tjejerna mår otroligt bra & det vi egentligen väntar på nu, det är att Liw ska gå upp mer i vikt och klara av att hålla värmen själv! 

Det har varit en otroligt tuff resa, mycket tårar och en känsla av att vara värdelös som behövt gå igenom två graviditeter som varit väldigt problematiska både psykiskt & fysiskt. Men, nu är vår familj komplett och vi ser så mycket fram emot att få komma hem till storebror igen.